Tweet

Jag hade en längre tid suttit och betraktat jordens undergång på tv.
Programledarna bytte ibland frisyr med varann, nån gympainstruktör från Ockelbo gifte sej med en prinsessa.
Men det hjälpte inte, det underliggande budskapet var entydigt:
Snart tar fan bofinken.
Och man tar en kaka till och känner sej maktlös.

Man kanske rentav loggar in på facebook och klickar GILLA på Miljöförbundet Jordens Vänner, eller lägger upp en video med miljöminister Carlgren (när han förklarar att man ska minska bilismen med hjälp av motorvägar eller stödja den svenska vargstammen genom att skjuta på dom), för att sen få kommentarer på sin logg med Ha ha ha och Ja han är för go den där Carlgren.
Men det känns ändå inte som man gjort nånting åt skiten, annat än på låtsas.
Men en mörk kväll i januari fann jag ett litet ljus, en väg att gå....

Jag satt och slösurfade på youtube och hittade plötsligt en liten knäpp tomte, en amerikansk kuf som stod och eldade i en tunna och sa att detta han nu gjorde skulle rädda världen.Han såg verkligen ut som en rynkig småtomte, var väl bara sådär 1.60 och hade långt grått skägg.
Han stod ute i sin trädgård, hade först tagit en liten tunna, borrat några små hål i den, och fyllt den med kottar.
Sen satte han den, upp och ner, i en större tunna som han nu, i mellanrummet mellan den lilla tunnan och den stora tunnans väggar, fyllde med resterna av en gammal sängbotten. Han petade ner dom sönderslagna spjälorna och sa att så här kan vi rädda världen.
Kottarna i den mindre hinken hade sugit i sej luftens koldioxid, och i och med att dom sen hettades upp i en syrefri miljö och dom gaser som då trängde sej ut ur dom små igelkottsliknande kottarna pyste ut ur hålen, tog eld och förbrann, så blev koldioxiden inlåst i kottarna för evig tid.
Om man inte använde dom som grillkol. Utan i stället grävde ner dom i sin rabatt.
Då höjde man dessutom jordens fruktsamhet.

Och sånt intresserar mej. Jag tänkte överleva jordens undergång genom att ha ett helt fantastiskt bördigt trädgårdsland.
Så jag började experimentera med att framställa biokol som det kallas på internet. Eller grillkol som dom säjer i Ekerös villaträdgårdar, det är samma sak.

Min farfar hade kompisar som på vintrarna under det tidiga 1900-talet hade detta som yrke. Kolare, ni vet, dom som Dan Andersson sjöng om:
– Jag väntar vid min mila, medans timmarna ila.
En sån vill jag bli.

Jag försökte göra en mila i trädgården, började stapla ved, men jag var för snål, jag vill ha värme i huset av veden.
Jag vill inte elda för kråkorna i trädgårn min, jag vill ta tillvara min surt förvärvade ved maximalt så nu har jag gjort en egen variant.
Jag skaffade en kakburk, köpte den på Emmaus för 30 kr. Den var precis lagom stor för att få plats i kaminen.
Sen slog jag med hammare och spik 4 hål i locket, så att gaserna kunde pysa ut och brinna upp, samtidigt var hålen så små att inget syre kunde fara in och få veden därinne att brinna opp.
Istället blir det till gödning för mina tomater.
Och tobaken jag gör mitt snus av.

Så nu sitter jag på kvällarna och tittar in genom kaminluckan. När elden tagit sej ordentligt läggar jag in min kakburk, full med stickor och boss från vedbacken.
Och efter ett tag slår det upp fyra små gaslågor ur hålen.
Som fyra flämtande olympiaeldar sprider dom hopp i sinnet mitt.
Då känns det som en film alltihop, ett tv-program som handlar om hur jag sitter här och räddar världen.
Ett jävla bra tv-program faktiskt.

Gubben med eldtunnan från Stefans krönika

Stefan Sundström